Ombytta roller

Efter nästan 1 år som hemmamamma och försörjarpappa har vi nu bytt roller. Nu är det hemmamamman som blivit försörjarmamma och som hyfsat utsövd (ja, helt utsövd blir man väl aldrig?!) kliver upp tidigt, duschar i (nästan) lugn och ro, tar på sig lite ”hottare” kläder än mysbrallor och fleecetröja, kan till och med hotta upp sig med ett eller annat halsband som legat och dammat någonstans, kramar om barn och make, går till jobbet (ja, "går" per definition - försöker få in det där med vardagsmotion genom att gå t.o.r till jobbet varje dag, ca 35 min/väg), tar i lugn och ro en kopp te (och för det mesta en macka också, (o)vanan av att småäta i tid och otid har inte lagt sig än) på förmiddagen, går på lunchrestauranger som är små och mysiga och inte ett dugg barnvänliga, äter varm mat till lunch, går på toaletten både själv och när behovet uppstår, tar ytterligare en lugn fikastund på eftermiddagen och går så småningom hem igen för att mötas av hemmapappan.

Försörjarpappan har alltså blivit hemmapappa och ser ­– efter en natt med ett par inrusningar till barnens rum och en dotter som har lagt till sig en ny vana med att vakna senast kl. 06 – allt annat än pigg ut, har påsar under ögonen som inte funnits där (lika ofta) tidigare. Hemmapappan hoppar orakad i jeans och fleecetröja, äter frukost 06.30 (vilket aldrig existerat tidigare), klär på båda barnen alla dessa lager av kläder för allt tänkbart väder som kan uppstå för att sedan försöka tajma en buss 8,5 minuters gångpromenad bort och som endast går en gång i halvtimmen och inte alltid behagar komma eller ens stanna trots att man står där och vinkar. Efter dagislämningen av det äldre barnet rusas det åter till den vändande bussen så att man hinner hem innan det yngre barnet har somnat (för aj aj, vad dagen kan bli grinig och gnällig om barn nr 2 inte får sova i egen säng och så länge hon vill…). Några timmar senare sker samma procedur igen (påklädning och en 8,5-minuters promenad till den buss som går alldeles för sällan), denna gång för att hämta storebror från dagis. Varma luncher, toalettbesök när man vill, lugna sociala sammankomster med andra lattemammor eller lattepappor är, åtminstone än så länge, sällan förekommande.

Trots detta upplever hemmapappan ett lugn som han sällan upplever på jobbet och han försöker inbilla försörjarmamman att varje dag är som en lördag. Försörjarmamman, som inte riktigt känner igen sig i beskrivningen, undrar stilla vad det kan bero på. Kanske är det skillnad mellan de två jobb försörjarmamman och försörjarpappan har?! Kanske är det skillnad i hur försörjarmamman och försörjarpappan uppfattar sitt ansvar hemma?! Kanske har dammtussarna blivit färre, tvätten mindre, diskmaskinen full mer sällan, matkladdet på bordet försvunnit, blommorna, ja de lever än...

För att inte fördjupa sig i resonemang och hypoteser som kan vara svåra att ta sig ur och uppfattningar som inte hela hushållet delar, så kanske det räcker med att konstatera att omväxling förnöjer!? ;-) Vi tycks nämligen båda (för tillfället) vara rätt nöjda över våra nya ombytta roller och det är väl det viktigaste…